Vad är det som händer i Danmark med främlingsfientligheten? Kan det hända i Sverige? Ja och nej tror jag. Det finns nog i Sverige samma oförstående eller omedvetenhet om vilken sprängkraft det finns i karikatyrerna av Muhammed. Men, diskursen om invandrare och främlingar i Danmark är lyckligtvis VÄLDIGT olik den i Sverige.
Första gången jag la märke till det var när jag besökte en dansk vän hösten 2004, drygt ett år sedan alltså. Detta är en mycket omtyckt vän som jag högaktar och respekterar och som är välutbildad, arbetar inom media och man skulle till och med kunna kalla honom kosmopolitisk. Likafullt, hur han utryckte sig om muslimer nästan chockerade mig. Det var en slående skillnad. Detta avståndstagande, fjärmande och alienation. Denna brist på försök till förståelse och saknad av insikt. Att hänga upp sig på religionens och traditionens betydelse. Att alltid tala om muslimer som ett problem, etc. Det hade kunnat passera om man inte varit uppmärksam, och det är just det som är det bedrägliga. Han är lång ifrån Dansk Folkepartis språkbruk, men ändå inte så långt ifrån. Det är fråga om en glidande måttlig rasism som redan i flera avseenden har övergått i diskriminering och dubbel lagstiftning baserad på "de" och "vi". En regel för "oss", en för "dem".
Och jag är inte ensam om att ha märkt denna skillnad i allmän attityd och språkbruk. Den 12 december publicarades i danska dagstidningen Politiken (och i DN) ett öppet brev från ett antal framstående danska författare som skriver om en "öppen diskriminering av etniska minoriteter i Danmark, både i språkbruk och i lagstiftning. Det senaste är att man tänker vägra icke danskkunniga tortyroffer medborgarskap, en gräslighet som saknar motstycke i nyare dansk rättshistoria."
Jag har faktiskt svårt att förstå hur det har gått så illa för vårt grannland. Jag tror att detta språkbruk är synnerligen farlig. Ganska snart riskerar danskarna att "inte längre betrakta våra muslimska medborgare som människor på gott och ont, som vi själva. I stället råder en tendens inom politik och medier att uteslutande se på dem som kriminella, samhällsfarliga element och som potentiella våldtäktsmän eller socialfall." Om man byter ut muslim mot jude eller jämför med folkmorden på Balkan nyligen så ser man lätt hur allvarligt det är.
En annan slående aspekt är hur att "I stället för att avdramatisera och analysera problemen och söka sakliga, praktiska och hanterliga lösningar framhävs även små konflikter på ett hysteriskt sätt som ohanterliga, ja, så kulturellt och religiöst betingade att de kategoriseras som olösliga."
Alltså, kulturen, traditionen och religionen främst; männsikan, idividen bortglömd! Jag är inte enkom bestämd eller i första hand betingad av min svenska kultur, tradition och kristna historia. Långt ifrån. Och jag skulle bli vansinnig om jag blev inplacerad i ett sådant fack utan möjlighet att kunna ändra detta.
Lyckligtvis verkar motkrafterna ha framgång i Danmark. Förra helgen (5 feb) hölls en stor demonstration mot främlingsfientlighet i Köpenhamn. Jag hoppas att de goda och toleranta krafterna i Danmark kan sätta igång en självrannsakningsprocess så att detta kan leda till något gott.
Men som avslutning på inlägget, kan man publicera karikatyrer på Muhammed? Det beror (som vanligt) på omständigheterna. Hur roligt ett skämt som driver med en folkgrupp än är, så bör man tänka sig för innan man berättar det. Ju mer främlingsfientlig den allmäna diskursen desto mindre lämpligt att publicera främlingsfientliga skämt eller teckningar. En karikatyr av en jude idag skulle inte vara lika allvarlig som på trettiotalet eftersom det inte finns ett instutionaliserat förtryck av judar idag i Sverige.
Så länge man häcklar överheten så är det OK. De har ofta möjlighet att försvara sig och klarar sig alltid. Men att förnedra eller förminska redan utsatta grupper är något helt annat. Skämt och humor är ett kraftigt vapen rätt använt. Jag tror att Killinggängets drift med nazister under slutet av 90-talet hade en inte obetydlig inflytande på att göra nazism mindre "hippt" bland yngre människor som annars hade kunna lockas av den. Likaså tror jag att det är rätt att göra satir om självmordsbombare och totalitära teokratiska regimer, oavsett religion. Men satir är en konst. Det kräver skarpsinne och talang för att det inte ska bli en trubbig drift med främlingar eller outsiders.
