Friday, November 04, 2005

Bli vuxen

I'll do this one in Swedish...

Några händelser fick mig att fundera på vad det innebär att bli vuxen. Det verkar vara ett ämne som nästan alla i min generation i hela västvärlden funderar på. Det verkar som vi har svårt att acceptera att bli vuxna. Eller är det snarare att vi inte accepterar att ha tråkigt bara för att vi blivit vuxna? Är det alltså en omdefiniering av vad det innebör att vara vuxen som håller på att hända. Är det kanske bara en naturlig följd i det postmateriella samhället?

Som inledning kan man titta på den här underbara filmen: http://www.zeronews-fr.com/flash/quarter.php. De här grabbarna verkar inte vara intresserade av att växa upp, i traditionell mening.

---

En kompis berättade just att hon brutit med sin nya pojkvän efter varit tillsammans några månader. Hon skrev att de inte var redo. Föga originellt, men kärleken är inte alltid originell. Jag förstår vad hon menar, men det fick mig att börja fundera: Om man är nästan 30 år gammal, och säger att man inte är redo (för ett sådant seriöst förhållande), borde man då kanske börja bli orolig? Är det så svårt att bli vuxen idag?

Vidare skrev hon att hon måste hitta sig själv på egen hand först. Men, tänkte jag då, kan det vara så att man ibland faktiskt kan hitta sig själv med hjälp av någon annan. Man kanske till och med kan hitta ett ännu bättre själv än man skulle gjort själv. Jag har börjat fundera på om vi inte är lite lurad av den här individualistextremist myten. Jag tror att andra människor kan fungera som en katalysator eller hävstång för en mycket större förändring än de flesta klarar på egen hand.

Hon skrev också att det är ju det här problemet med att det går så fort framåt i förhållandet när man är lite äldre. Också ett klassiskt dilemma. I vilken mening är det ett problem egentligen? Lovar man dumdristigt/förälskat saker man inte kan hålla, som sedan leder till besvikelser? Är man orolig att bilden man har gjort sig av sin nya partner ska krackelera? Vad skulle man i sådana fall egentligen vinna på att medvetet göra motstånd och sänka hastigheten? Eller måste man ha en teflonsjäl för att kunna säga så? Eller kanske är det helt enkelt att man vill dra ut på förälskelsefasen för att man verkligen behöver allt rosaskimmer man kan få i tillvaron.

Hur som, jag kan se ett problem med att det går för fort, och det är att jag tror att vi skapar vår världsbild genom att göra konstanta integrationer mellan nya upplevelser och gamla föreställningar, förhoppningar och farhågor i vårt sinne. Denna integration är inte omedelbar, det krävs en del reflektion innan en ny "världsuppfattning" är på plats. Dessutom tror jag, i existentialistisk anda, att det är först när vi börjar leva och handla efter vår nya vy som den verkligen integreras med, eller kanske snarare blir, vårt nya själv. Ytterligare en fördröjning alltså.

---

Sedan var det en annan nära person, något yngre än mig, som frågade mig om jag var nervös när jag började på KTH. Om det kändes som om jag klev på det sista steget liksom, för efter det så har man bara att jobba och bli vuxen kvar. Han sa att det känns lite jobbigt att bli vuxen, eller mer som att det känns som han inte är vuxen fast man skulle "behöva" vara det.

Jag tycker att hans formulering väldigt bra fångar vårt dilemmat.

Jag tror ju knappast att han är ensam att känna som han gör. Det är ju en hel generation som undrar om de inte borde bli vuxna snart när de är trettio år. Men frågan är om de inte missuppfattat frågan lite. Dels är det ju en trend i hela västvärlden att leka mer och mer; städerna förvandlas långsamt från arbetsplats och industrier till lekplatser för vuxna. De har just anlagt en strand i Paris, t.ex. Men vad är det då att vara vuxen egentligen? Att åka till Argentina och starta en restaurang som han gjort är inte det vuxet? Även om han hade förmånen att ha kapital att kunna göra det, är det verkligen inte vem som helst som hade kunnat göra det.

I Sverige är vi dessutom bortskämda i någon mening. Tänk på att i bl.a. Frankrike och Storbritannien så börjar man ofta jobba vid 21-22 års ålder, direkt efter universitetsexamen. Då kanske de har mindre tid och utrymme att fundera så mycket.

För min del så var att studera på KTH rätt bra och lyxigt, för det var en utmaning och svårt och seriöst på sätt och vis (och låter bra som sysselsättning när man berättar vad man gör för farmor), men samtidigt är det väldigt mycket en skyddad verkstad. Så länge man tar åtminstone huvuddelen av sina tentor så får man sitt studiebidrag, och om man inte vill så behöver man inte fundera på vad man ska göra de närmsta fyra åren, etc. Dessutom kommer jag från en familj med en tradition av akademiska studier vilket gjorde att jag hade ett (måhända outtalat) stöd i mitt val. I och med allt detta kunde jag ta det gradvis och inom KTH fanns det utrymme att utvecklas och växa. Men faktum är att efter examen när det var dags att söka jobb så kom den hårda verkligheten lite som en smocka. Det ska gudarna veta att jag inte åkt på en räkmacka, men jag har alltid försökt att göra det bästa utav situationen.

Jag tror att för många så har man ett konstant eftersläp i sin självuppfattning. Man gör något nytt och svårt, och sedan försöker man i efterhand rekonstruera sin självbild för att fatta att man faktiskt gjort detta. Det som krävs är ofta ett leap of faith för att göra det, annars kommer man aldrig någonstans. Haken, moment 22, är att det krävs ju självförtroende för det. En positiv eller negativ spiral alltså. Jag hörde just om en forskarrapport som beklagligtvis tyder på att människan är predisponerad för depression. Vi behöver uppleva (jag tror det var) ungefär 8 ggr så många positiva som negativa upplevelser för att vi ska må OK. Ruttet av naturen tycker jag. Och man undrar hur evolution frambringat något sådant monster. Heroin kanske inte är så dåligt ide trots allt?

Men det som jag tyckte var bra i hans funderingar var att han funderade. Jag rådgav honom: Låt "vuxen" få en positiv betydelse. Att ta ansvar är härligt för det innebär att ha inflytande, att kunna påverka, att kunna göra ett avtryck i världen. Vuxen innebär också många friheter: man behöver inte bry sig lika mycket om vad folk tycker, man kan göra vad man vill, man är säkrare på sig själv, man tjänar mer pengar, folk behandlar en med respekt (ja inte vissa små slynglar som borde veta hut förstås :) ).

---

Jag läste för ett tag sen om personlig "branding" - att "marknadsföra" sig själv som en duktig person med några utvalda eftersträvansvärda egenskaper. Målet är att folk ska tänka: "NN, ja han är en XXX person som är bra på YYY". Först tyckte jag det var urfånigt, amerikanskt, och uppblåst; och jag tror att det verkligen kan bli det. Men när jag tänkte över det lite och omformulerade det som att ingen gillar att höra på en looser som berättar hur allt de gör är dåligt och misslyckat osv, men däremot en ödmjuk person som berättar spännande saker de har gjort och lyfter fram det positiva i det. Jag tror att det ligger en stor suggestiv kraft i att tala om för andra att man är duktig, efter ett tag tror man mer på det själv, och om man gör det så blir man duktig. Tacksamt är också att "marknadsföra" sina vänner och vice versa. Jag vet vilket intryck det kan göra på mig om någon som jag litar på säger om någon att: ?Hon, ja hon är verkligen smart och trevlig.?

Självklarheter, idel självklarheter?